Jämtlands läns ornitologiska förening

Synpunkter på Statkraft och SCA-Vinds samrådshandling för vindkrafts-parkerna på Björkhöjden och Björkvattnet i Sollefteå och Ragunda kommuner.

Ångermanlands Ornitologiska förening (ÅOF) och Jämtlands läns Ornitologiska förening (JoRF) har läst igenom samrådshandlingen för de rubricerade vindkraftsparkerna och avger i detta läge följande yttrande till Er.

Kungsörnsgrupperna i Västernorrland och Jämtland har genom ÅOF varit med så tidigt som man bara kan i denna process och till konsultföretaget Sweco Energuide AB delgett synpunkter och kunskap kring kungsörnsförekomst i hela det stora området i Sollefteå och Strömsunds kommuner där Statkraft och SCA Vind planerar för vindkraft. Detta har också resulterat i att bolaget genom Limno Natur (B G Carlsson) har utfört inventeringar av kungsörn främst i Jämtland där kunskapen varit bristfällig. ÅOF har som förening också själva varit delaktiga i inventering av kungsörn åt Sollefteå kommun under vintern, våren och sommaren 2008 för att upptäcka örnrevir och hitta bon och boområden.

När det gäller de föreslagna områdena på Björkhöjden och Björkvattnet så delgav vi muntligen vid den allra första kontakten med Sweco Energuide att det finns ett örnpar och ett bo i området. Detta för att ge detta örnpar ett skydd så att vindkraftverk inte placeras i närheten av örnparets centrum. När vi nu studerar den samrådshandlingen som blivit inlämnad finner vi att det skydd på en km till örnrevirets centrum inte är tillräckligt. Avgränsningen av vindkraftsparkerna har istället utökats från den ursprungliga avgränsningen och sammantaget har fler vindkraftverk lagts till.

Detta örnpar, som 2008 häckade och fick ut en unge, kommer nu att till mer än två tredjedelar få sitt revir inom de föreslagna vindkraftsparkerna. Från boet kommer paret att som närmast stöta på vindsnurrar inom 1 km i alla väderstreck. Därtill förläggs vindkraftverk till bergshöjder och bergsryggar som det visat sig att örnarna använder frekvent för förflyttningar. Örnarna nyttjar den termik och de uppvindar som bildas här. (Bara den kunskapen att det blåser ojämna och för vindkraften ”felriktade” vindar vore, tycker vi, tillräckligt för att undvika vindsnurror här).

Det örnpar som vår oro avser har en uppskattad revirstorlek på ca 75-80 km2 enligt Limno Natur. I den ursprungliga första avgränsningen som redovisades från företaget så skulle de båda vindkrafts-områden för detta örnpar innebära en habitatförlust på 37 km2 d.v.s 48 % av reviret. I det nya förslaget, med den kunskap som bolaget haft om denna bolokal, har man utökat området i denna del till 50 km2 d.v.s 65 % av örnreviret. I princip två tredjedelar av örnreviret överlappas således av de föreslagna vindkraftsparkerna. Huvudargumentationen från bolaget är att vindmätningar visat att det blåser bra här.

Ett örnpar som tappar två tredjedelar av sitt revir- och födosöksområde har i princip inga möjligheter att överleva och kunna reproducera sig i ett sådant landskap. Risken att kollidera med vindkraftverk är uppenbar f.f.a. för de verk som ligger inom 2-2,5 km från boområdet. Dödligheten för de vuxna örnarna och deras ungar kan förväntas stiga.
Ännu mer bekymmersamt är den habitatförlust som sker för örnarna. Skotska studier (Walker, D. m.fl.) visar att kungsörn undviker att gå in vindkraftsparker och också på utebliven reproduktion. Det innebär att örnparet i Björkhöjden-Björkvattnet således tappar majoriteten av jaktmarken och riskerar på så vis att helt försvinna från området. Just detta par har inte heller något alternativ inom närområdet beroende på att det är ett av skogsbruk mycket hårt påverkat område där inga lämpliga boträd eller boplatser finns kvar. Kompensationsåtgärder i form av alternativa boområden för just detta par är således svåra att tillskapa.

Vi kan inte heller acceptera tankar som ibland framskymtar att man kanske får offra ett och annat par för att ”rädda klimatet”. Om alla exploatörer argumenterar på detta sätt riskerar vi en minskning av kungsörnsstammen på populationsnivå i Norrland. Med dylik argumentation riskeras dessutom mycket stora skador även i övrigt på flora och fauna. Väldigt många höghöjdsområden över 300 m (där vi har kungsörn) i våra län projekteras just nu för vindkraft. Bara i direkt angränsning till Björkhöjdens och Björkvattnets vindkraftsparker planeras nu två parker av andra exploatörer.

Ingen myndighet har tyvärr idag inte någon totalbild över hur vindkraftsetableringen kommer att slå på faunan ur landskapsnivå. Detta är en mycket stor brist och borde inte vara något som enbart är upp till de ideella krafterna att ta strid för.

Statkraft och SCA Vind AB argumentation på ett skyddsavstånd på bara 1 km till örnbo baseras på den skrivelse som Sollefteå kommun har gjort i sin vindbruksplan. Rekommendationen att lägga ett skyddsavstånd på minst 2 km från örnbo godtogs inte av kommunen utan man fattade ett politiskt beslut att det räcker med 1 km. Det är ett mycket olyckligt beslut som tyvärr andra kommuner nu följer efter. Beslutet är inte grundat på sakkunskap utan på någon sorts ”jämkningsprincip” att vi går på halva avståndet. Alltså 1 km ligger mittemellan 0 och 2 km. Att argumentera på detta sätt är inte seriöst på något sätt och vittnar om mycket bristfällig respekt för befintlig kunskap och felaktig attityd och vilja. Som en följd av Sollefteås beslut har Ragunda kommun inte gjort någon egen sakkunnig bedömning utan väljer samma linje. Kommuner och myndigheter bör enligt vår syn basera sina beslut på den bästa kompetens som finns samt använda sig av miljöbalkens försiktighetsprincip.

Våra föreningar ifrågasätter också Statkrafts och SCA Vind ABs logik och slutsatser när man först under punkt 4:10.1 säger att ett fast avstånd mellan örnbon och vindsnurror inte alltid är det bästa då många olika faktorer spelar in. Bl.a. nämns att man behöver studera hur fåglarna nyttjar berört område och anpassa lämpligt skyddsavstånd utifrån de aktuella vindkraftverkens geografiska förhållande till boet, revirområdet, topografi och andra omständigheter. Avståndet bör i stället för ett fast avstånd utformas mer flexibelt utifrån dessa förhållanden och anpassas från fall till fall. Ändå låser man under punkt 4.10.2 sig till en skyddszon på 1 km.

Vi menar att bolaget i denna del av ansökan skall vara flexibel och således vänta med att ange lämpligt skyddsavstånd till detta örnrevirs centrum till dess man har fakta. Det innebär att man ej som i denna insända ansökan placerar ut vindkraftverk på kartan i denna del. Vi vill att bolaget skall göra precis som de säger i samrådshandlingen d.v.s att ”man behöver studera hur fåglarna nyttjar berört område och anpassa lämpligt skyddsavstånd utifrån de aktuella vindkraftverkens geografiska förhållande till boet, revirområdet, topografi och andra omständigheter”. Det är en studie som tar minst ett år.

Vi kan också konstatera under redovisning i punkt 7.3 ”Utformningsprocessen” att antalet vindkraftverk har utökats betydligt under det att arbetet framskridit. Antalet vindkraftverk verkar enbart ha baserats på hur bra det blåser och inte lämnat några möjligheter att omforma det ursprungliga förslaget för att kunna hitta den bästa placeringen utifrån en total bedömning. Det känns som att det har gällt att få ut så många vindkraftsverk som möjligt i området. Den förhoppning vi hade var att justeringen (utökningen) av områdets gränser i stället skulle ha inneburit en omplacering av vindkraftverk så att de plockats undan från örnrevirets centrum och placeras längre bort.

Bolaget säger också i sin samlade slutbedömning under punkt 6 att den planerade vindkraftparken inte bedöms orsaka någon nämnvärd negativ påverkan på fåglar och andra djur i området. Denna bedömning vilar uppenbarligen inte på saklig grund. Argumentationen känns igen från Statkrafts etablering av vindkraft på ön Smöla utanför Trondheim, Norge där 68 verk sattes upp under perioden september 2001 till oktober 2005. Där har nu hittills 23 havsörnar dödats liksom en mängd andra fåglar. Där ökar antalet döda örnar för varje år!

Förutom kungsörn så häckar svarthakedopping i Väster-Stenbittjärnen vid Kolsjöbackarna med 2-3 par (5 ex sågs där 26 maj 2008). Enligt den skotska studien från RSBP (Bright J. A m fl.) så är svarthakedopping en av 18 speciellt utvalda känsliga arter för vindkraft. RSBP förespråkar ett skyddsavstånd på 1 km i radie från artens häckningslokaler.

Sammanfattningsvis
ÅOF konstaterar att
– Statkraft och SCA Vind AB trots tidig kunskap om kungsörnsförekomst i området inte har redovisat några alternativa lokaliseringar för vindkraftsetablering för att undvika konflikt med kungsörn,
– att Statkraft och SCA Vind AB i allmänna ordalag uttrycker att vindkraftsetableringen inte bedöms orsaka någon nämnvärd negativ påverkan på fåglar och andra djur i området. Det finns överhuvudtaget inga underlag som styrker detta påstående.

ÅOF förutsätter att länsstyrelsens samrådsförfarande kräver att
– exploatören undersöker alternativa placeringar för att undvika vindkraftverk i kungsörnsparets häckningsområde vilket innebär minst 2 kms radie från revircentrum (lokaliseringsprincipen i miljöbalken).
– att Väster-Stenbittjärnen med häckande svarthakedopping ges ett skydd vilket enligt RSBPs rekommendationer innebär en skyddszon på 1 kms radie.
– bolaget kompletterar med en mer långsiktig studie av örnparets nyttjande av närområdet inom 4 km från boet. Först när denna studie och analys av resultaten är utförd kan en kvalificerad bedömning göras. Studien bör ge svar på om det finns delar inom 2 km från örnrevirets centrum som nyttjas i så liten utsträckning att kraftverk kan sättas här samt hur örnarnas inflygningsvägar mot boområdet sker i intervallet inom 2 till 4 km från revircentrum. Det senare för att få ett underlag för att bedöma om vindkraftverk i denna del behöver omplaceras/plockas bort för att de skall utgöra så lite flyghinder som möjligt för örnparet.
– ett långsiktigt kontrollprogram över påverkan på kungsörnsbeståndet åläggs bolaget för hela exploateringen inom Jämtlands- och Västernorrlands län så att slutsatser kan dras över hur storskalig vindkraftsetablering påverkar kungsörnsparens häckningsframgång i området.

– att kompensationsåtgärder för kungsörn görs till de närmaste angränsande örnreviren till Björkhöjden-Björkvattnet, Ögonfägnande, Bodhögarna och Stamåsen. Där bör befintliga och potentiella bolokaler med äldre tallskog på SCA-mark långsiktigt säkerställas och alternativa stabila bon i grova tallar byggas. Allt detta för att förstärka möjligheterna till att kompensera för den ökade dödligheten och den lägre reproduktionsförmågan som kan bli konsekvenserna av vindkraftsexploateringen i denna region.

Ångermanlands Ornitologiska förening

Thomas Birkö
Ordförande

Jämtlands läns Ornitologiska förening

XXXXX
Ordförande

Referenser

Bright, J. A., Langston, R. H. W., Bullman, R., Ewans, R.J., Gardner, S., Pearce-Higgins, J., Wilson, E. 2006. Bird Sensitivity Map to provide locational guidance for onshore windfarms in Scotland. RSPB Research report No 20.

Walker, D., McGrady, M., McCluskie, M., Madders, M., McLeod, D. R. A 2005. Resident Golden Eagle ranging behavior before and after construction of a windfarm in Argyll. Scottish Birds 25: 24-40.

Ladda ner dokumentet som pdf »

Fåglar: Alla Europas fåglar, deras liv och beteende av Dominic Couzens

Översatt och bearbetad av Roland Staav

336 sidor, Wahlström & Widstrand 2006

Av en slump stötte jag [Jan Östlund] på en reabok med oväntat hög kvalitet. Översatta fågelböcker brukar inte bli favoriter hos mig, men det här är ett stort undantag. Jag har fått många fina stunder med boken redan och vill med dessa rader förmedla mitt boktips till övriga Jorf:are.

Det är en stor bok med fin pärm och bindning, bra tryck och med många vackra bilder. Det ena uppslaget är vackrare än det andra, tack vare bilderna som verkligen får ta plats. Många arter får ett helt uppslag med frikostigt med text och stora bilder. De tecknade planscherna som är så viktiga i fälthandböcker som Fågelguiden har här en mer underordnad roll, likadant är det med utbredningskartor och fältkännetecken. Eftersom boken är ett komplement till handboken så ser jag inte det som någon nackdel.

De arter som behandlas är dryg 420 häckfåglar och regelbundna gäster i huvudparten av Europa, undantaget merparten av Ryssland och Atlantöarna. Betydligt snävare område än i Fågelguiden alltså. Utbredningskartorna är däremot nästan identiska med dem som finns i Fågelguiden och täcker också nordafrika och mellanöstern.

Det största utrymmet i boken, ett helt uppslag, ges åt de populäraste och mest bildmässiga fåglarna, som trana och brushane. Koltrasten har en egen sida men delar uppslag med björktrast och taltrast. Dubbeltrast och rödvingetrast ryms också på en sida, medan de ovanligare blåtrast, stentrast och ringtrast trängs tre på en sida. Författaren gör som sagt inte anspråk på att täcka hela Europa ända till Ural. Det måste vara skälet att den Östersunds-aktuella taigatrasten inte finns med i boken.

Texterna är som titeln anger inriktade på fåglarnas beteende, även om en del andra uppgifter också slinker med. Rena fakta om livsmijö, föda, flyttning och sådant ges enbart familjevis med detaljer för vissa arter om de avviker från övriga inom familjen. För varje art går texten rakt på de intressantaste aspekterna av den artens beteende, familjeliv eller liknande.

Roland Staav har översatt och bearbetat texterna, vilket borgar för kvalitet. Bearbetningen verkar mest handla om att han sett till att få med riktiga uppgifter om förekomst och utbredning i Sverige, vilket väl är det som man kan förvänta sig i sammanhanget.

Boken reas nu ut på flera håll. Hos Naturbokhandeln kostar den 159 kr vilket är bra pris för de flesta inbundna böcker och ett kanonpris för en bok av det här slaget. Köp en extra och ge bort i present.

Jan Östlund, Östersund – 2 april 2008

När du hör om fåglar som byggt bo på konstiga ställen i människans närhet är det ofta den grå flugsnapparen som varit i farten. Om någon lämnat en spade mot en vägg några dagar i häckningstid, kan det när spaden ska fram igen ligga ett fint fågelbo på handtaget. Grå flugsnappare är annars en fågel som många förbiser, trots att den alltså tycks trivas i vår närhet.

Inifrån en vanlig holk är väl inte utsikten något att skryta med, och just utsikt är vad den grå vill ha. Därför fungerar inte samma sorts holk som till exempel den svartvita flyttar in i (även om den råkar vara bebodd av någon annan). Nej, för att den grå ska trivas krävs något helt annat.

Holken på bilden fick vi av Nils Lundmark för att sätta upp i vår sommarstuga utanför Sundsvall. Faktiskt envisades han med att vi skulle sätta upp tre stycken på olika hus runt tomten. Vi hade tagit bort ett bo som byggts på ett sådant där olämpligt ställe medan vi inte var där och Nisse ville kompensera fåglarna för skadan vi ställt till med. Nisses entusiasm var som vanligt grundmurad, själva var vi mer tveksamma till hans nya påfund.

Desto större blev glädjen när det visade sig att vi fick häckning i alla tre holkarna! Tre kullar med grå flugsnapparungar kom av allt att döma på vingarna första sommaren. Nu har vi satt upp en holk till. Tänk om det blir fyra häckningar i år!

Du kan själv prova samma sak hemma hos dig. Holken bygger du av en räfflad dräneringsslang eller ett avloppsrör, cirka 10 cm i diameter. Du sågar av en cirka 45 mm lång bit och fäster den med ett par småspikar på en brädbit. Så är det klart! (När du har ångan uppe gör du några till och ger som presenter till grannar och vänner.)

Placera holken på uthus, garage eller liknande plats cirka 10 cm under tak. Då kommer flugsnapparna undan både regn och borövande skator och nötskrikor.

(En notis med liknande innehåll skrev Nils Lundmark i Fågelvännen nr 1 2005.)

Jan Östlund, Östersund – 24 februari 2008 kl. 14.19

Vid JORF:s årsmöte i februari (2004) utsågs Märta Bohman, ”JORF:s ständige sekreterare”, till hedersledamot i föreningen. Märta har alltsedan den dag föreningen bildades spelat en framträdande roll på olika sätt. Förutom att ha varit just sekreterare har hon även tillhört tidskriftens redaktion under många år, ansvarat för utskicken till medlemmarna och varit exkursions- och studiecirkelledare. Hon har dessutom bakat legendariskt goda kakor till våra styrelse- och årsmöten samt i stor utsträckning varit föreningens ansikte utåt mot medlemmarna.

Märta är just den person som alla föreningar skulle behöva, en som står för kontinuitet och stabilitet, en fixstjärna för föreningen bland alla supernovor som flammar upp ett tag och sedan slocknar lika fort. Mycket tack vare Märtas engagemang har det känts tryggt och stimulerande för oss andra att vara delaktiga i föreningens utveckling.

Thomas Holmberg och JORF:s styrelse

Finns det något man kan göra åt de stora fåglar som tar all fågelmat från de mindre?

Först och främst, tänk på att större fåglar tömmer dina fågelmatare för att de också är hungriga! De äter mer mat helt enkelt därför att de är större. Här följer dock ett par förslag för att se till att även mindre fåglar får lite mat:

• Större fåglar äter gärna torrfoder för hundar vilket är nyttigt för dem och det kostar ofta mindre än fågelmat. Sätt upp en plattform för dem intill dina vanliga fågelmatare och flytta sedan denna plattform längre och längre bort så att den till slut står på andra sidan trädgården.

• Mata de små fåglarna med cylindriska matare. Större fåglar kan inte sitta på de små plastpinnarna (de kommer förmodligen försöka men lyckas inte så bra). Efterhand bör de komma fram till att plattformarna med hundmat är mycket lättare för dem att komma åt.

• Det finns fågelmatare med stålnät runt. Man kan givetvis göra en inhägnad själv med hönsnät eller liknande som har hål nog stora för små fåglar att ta sig igenom men som håller större fåglar ute. Gör en bur som står ut minst 10 cm från fågelmataren på alla sidor och häng upp fågelmataren inuti.

Lycka till!

Jag fick också vid ett tillfälle det billiga och bra tipset av Märta Bohman på hur man gör en fågelfröautomat av en Pet-flaska som den ni redan har på hemsidan. Men eftersom jag ville ha flera automater och familjen inte åt så mycket russin! (det är nämligen locket från russinburken som passar bäst till det här ändamålet) fick det bli en variant av automat där jag inte behövde något lock.

Istället tillverkade jag en tratt och kan fylla på frön genom flaskans hals. Tratten är en avsågad 1 kg ketchupflaska som passar bra sedan gängorna är bortsågade. Hålen för pinnarna och öppningarna för fröna gör jag med hjälp av en lödkolv. Håll gärna till under köksfläktens utsug om inte momentet kan göras utomhus för att undvika att andas in ångorna av smält plast.

Upphängningen består av ett hampasnöre med öglor som bara träs över de övre pinnarna och ”snällt” hänger kvar i trädet, även om det blåser medan jag byter ut en tom automat mot en fylld.

Det tog några dagar första gången innan ”våra” fåglar förstod hur de skulle få ur fröna, men sedan har det varit en strykande åtgång. Under denna vinter har det gått åt mer än 75 kg solrosfrö och jag tycker det har varit ovanligt många fåglar här runt fågelmatarna i år jämfört med tidigare vintrar.

-Karin Edvardsson i Torvalla, Östersund

Jag fick tipset om denna synnerligen enkla och billiga fågelfröautomat från JORF:s nyblivna hedersledamot Märta Bohman. Som synes gör man den av en vanlig PET-flaska. Botten sågas bort och ersättes med någon form av plastlock.

En upphängningsanordning i form av en ståltråd fästes i botten och flaskan hänges upp och ner. Skruvkorken ska vara kvar och en liten bit upp gör man två hål på vardera sidan mittemot varandra. I det nedre hålparet sticker man in en pinne och i det övre, som inte får vara för stort, plockar fåglarna de solrosfrön som man fyller flaskan med. Hålet bör nog inte vara mer än en dryg centimeter stort annars hamnar de flesta fröna på backen (det gör de nog ändå).

Plastlocket måste vara rätt väl fastsatt annars går det som det gjorde med min fågelautomat. En av de första gästerna var inte oväntat en ekorre som lätt hittade vägen upp till balkongen på andra våningen. Inte var den heller dummare än att den ganska snart räknade ut hur man skulle öppna automaten uppifrån. Så åtgången på frön är ganska stor. Förbättringar får anstå till nästa säsong.

Thomas Holmberg