Drömstället levererade inte
16 november 2021Ulla Falkdalen Inga kommentarer »
I slutet på maj förra året berättade jag här på sajten om mitt drömställe i Härjedalen. Det gjorde jag efter att ha läst en artikel i JORFs tidning med en uppmaning om att lägga lite mer skådarkrut på hemmalokalerna, kanske upptäcka nya, nu när pandemin satte stopp för mycket resande.
Nu bor jag ju i Malmö, men jag tycker ändå att jag har en del hemmalokaler i Härjedalen, eftersom mina föräldrar byggde en stuga i Hede på 1970-talet. Den är kvar i familjen, så jag har varit där en hel del.
Som jag skev för ett år sedan traskade jag någon gång på 80-talet omkring på Skärsjövålen, när jag upptäckte ett ställe som verkade sjuda av liv. Brist på tid och matsäck gjorde att jag avstod från besväret att ta mig dit, men jag lovade mig själv att återvända.
Vilket inte har blivit av. Förrän nu, första veckan i juni. Varmare än hemma i Malmö (för övrigt inte ovanligt just den veckan).
Kvällen innan jag skulle ge mig upp på vålen fanns inslag i både riks- och regional-tv om att björnstammen ökat något alldeles väldigt i den här delen av landet. Vilket ju inte kändes så kul att få veta, just då.
Men, på morgonen onsdagen den 2 juni anträdde jag ändå färden. Stigningen från parkeringen till Skärsjön tog en knapp timme. Snabb fika, sedan ytterligare en halvtimme innan jag såg min drömlokal nedanför mig. En våtmark med små gölar, en tjärn i ena änden. Låg björkskog ovanför, barrskog tog vid där en bäck rinner ut.
Mitt fågelparadis visade sig vara ganska glest befåglat. Tio arter, kanske, och få individer. Ett par ljungpipare i våtmarken, där ett fiskmåspar också hade ett bo. Lite stenskvättor, ängspiplärkor och lövsångare i de steniga markerna omkring mig, en bergfinkhane besjöng sin ensamhet – så låter det ju – från en grantopp. I fjärran hördes gök och korp, någonstans lät en gluttsnäppa, men jag hade svårt att avgöra om den hörde hit eller om ljudet kom någon annanstans ifrån.
Jag måste erkänna att jag kände en viss besvikelse. Jag mindes ju hur här hade varit fullt av läten och kringflygande fåglar.
Nu minns jag ju inte vid vilken tid på sommaren jag var här den där gången på 1980-talet. Fast jag minns det som att det var frodigare då. Nu hade björkarna bara antydan till löv – jag kanske helt enkelt var för tidig?
Jag får hålla drömmen levande och bege mig upp igen, någon annan gång. Lite längre fram på sommaren.
Jag menar; det måste ju finnas ett skäl till att stället kallas Fågelbäckmyren, något jag faktiskt inte upptäckte på en karta förrän bara någon dag innan jag – till slut – tog mig dit.
Håkan Jacobsson