Drömställe i Härjedalen
28 maj 2020Ulla Falkdalen Inga kommentarer »
Våtmark i fjällbjörkskogen. där blåhake, sävsparv, gulärla och vadare finns under våren.
Foto: Bengt Warensjö
Vi fick en trevlig artikel från en JORF-medlem, med anledning av senaste numret av ”Fåglar i Jämtland-Härjedalen.
Jag har ett drömställe i Härjedalen. Dröm på det viset att jag aldrig har varit där, men där jag är övertygad om att det finns en massa fåglar.
Precis ett sådant ställe som väl avses i artikeln i senaste Fåglar i Jämtland-Härjedalen, med rubriken ”Utforska oupptäckta fågelmarker i Jämtland och Härjedalen”.
För det där är, i alla fall för min del, outforskad mark, fast jag har längtat dit i 30-35 år.
Jag minns alltså inte ens vilket år det var, eller ens vilken tid på året, jag upptäckte stället.
Hur som helst hade jag tagit mig upp på Skärsjövålen. Väl där uppe är det ju inte speciellt svårgånget och jag hade knallat runt lite planlöst, tittat på de fåglar jag kunde hitta, njutit av tillvaron så där allmänt. Vilket ju innefattar en och annan fikapaus.
Jag satte mig i en slänt med lång fin utsikt för att käka sista smörgåsen. En bit nedanför anade jag en liten våtmark, eventuellt också någon göl.
Jag spetsade öronen – det lät som om där sjöd av liv, där sjöngs och lockades och varnades av hjärtans lust.
Jag ville undersöka närmare. Jag hade ingen tubkikare, och handkikaren räckte inte till. Låga träd skymde sikten.
För att komma mera inpå hade jag behövt göra någon form av kringgående rörelse. Det var dessutom så att säga åt fel håll, maten var ju slut och jag behövde tänka på hemfärden.
Så jag lovade mig själv att komma tillbaka och undersöka stället närmare.
Det har inte blivit av. Skälen är flera. Jag höll mer eller mindre upp med skådning i femton år. Och när jag är i Härjedalen är jag sällan ensam, och det kan vara svårt att övertyga ressällskapet om värdet av expeditionen. Den är i och för sig inte är speciellt strapatsrik, men den kräver ändå ett visst mått av planering.
När jag läste den där artikeln tänkte jag genast på det stället och fylldes av inspiration.
Jag hade för länge sedan tagit ut två veckors semester i skiftet maj-juni, med tanken att tillbringa några dagar i stugan som min far byggde i Hede på 70-talet och som jag nu äger tillsammans med mina bröder.
Eftersom jag bor i Malmö, med sisådär 100 mil enkel väg, går det åt fyra resdagar till en sådan tur. Så det blir inte så ofta som jag skulle vilja.
Men nu hade jag alltså tänkt åka, besöka favoritställen som Hedeviken, Dravagen, Hede reningsverk, Flatruet. Och Storsjön – den i Härjedalen, alltså – där det verkar finnas mycket att se, men där jag heller inte varit ännu.
Men jag blev genskjuten av ett virus; vi uppmanas hålla oss nära hemtrakterna, så det gör jag. Jag får skjuta upp Hederesan.
Men nu är det ändå faktiskt hög tid att jag kollar den där pölen. Jag fyller 65 i år och väntar jag för länge orkar jag väl inte längre.
Exakt var den ligger? Det talar jag inte om. Den är min.
Håkan Jacobsson
Malmö